betydelsefullt
Karl Gustavsgatan
Det är en plats där jag kan vara mig själv, en plats där jag kan känna mig vacker, hur trasig jag än är. En plats som gör att livet känns värt att leva. Varje gång jag går på Karl Gustavsgatan vill jag leva för evigt.
familjelycka
just nu känner jag mig levande. levande och glad. solen skiner, jackorna åker av från de vintertrötta folket. jag är själv vintertrött, även om jag fortfarande använder jacka. på bussen fanns det bara lycka. familjelycka. en pappa med sin son, sonen som blev lycklig bara av att se bussen komma runt hörnet, sonen som kunde skratta sig lycklig av lastbilar. sonen, som inte visste någonting om smärta, och jag skulle kunna offra hela mig för att han aldrig skulle behöva uppleva det.
livsenergi
en låt var till och med tillägnad mig och min fina, trygga vän. när man då får ögonkontakt med gittaristen, och känner en form av samhörighet, styrka, energi, då kändes det värt att leva, värt att vakna och värt att slåss mot mig själv var eviga dag. publiken tände sina tändare, det var earth hour och våran lycka lös i levande ljus, levande musik.
adrenalin
trots att snön låg över det lilla samhällets gator, och man fick hoppa förbi pölarna som var fyllda med vatten och snöslask, kändes det ganska bra. jag var full av adrenalin, salig, så som jag inte känt mig så många månader. jag levde i min egna lilla drömvärld, en värld som egentligen inte existerar, en värld som bara jag kan se och förstå. det var inte vädret som gav mig lite form av hopp och lycka, utan någonting mäktigare, någonting som är mer älskvärt.
- musiken.
hur musiken kan få en att leva är obeskrivligt, men det kommer alltid finnas ett speciellt band, speciell känsla mellan mig och det som kommer in genom mina öron, det som kommer in rakt i det trasiga hjärtat. det trasiga som jag själv har gjort sönder.
du&jag
När jag ser på de halv-suddiga bilderna, bilderna som är tagna med sprit i kroppen, bilderna från tiden då man inte minns så mycket, när jag ser på de bilderna så känner jag någon typ av värk i hela kroppen. Jag ser dig halsa i dig öl efter öl, och på nästa kort står du ute med dina cigg.
Jag minns dig som liten och osäker och den killen jag nu ser på bilderna är inte den som jag lärde känna. Jag lärde känna dig efter min andra, fantastiska väns självmord. Då kom du in i mitt liv, tröstade. Det var du, just du, som berättade att han inte levde mer. Det var du som gav mig beskedet i panik, det var du. Jag blir bara förvånad när jag ser vilket liv du verkar leva idag, och jag blir ännu mer förvånad när jag kollar på mitt egna liv. När jag ser hur jag själv lever.
Det som är mest skrämmande är att min underbara, döda vän inte ens kommer ha en chans att kunna dölja smärtan med sprit igen. Han kan inte dölja smärtan mer, för han finns inte i detta smärtsamma liv.
kvar står du&jag, du som kom med beskedet som vände upp och ner på mitt liv. Mitt i allt kaos står du&jag. tre år senare, men lika trasiga, och kvar kommer vi stå.
framtiden
Tänk att du har alla valmöjligheter i livet - vad skulle du göra då? Helst av allt vill jag nog stanna tiden lite, hinna ta ett andetag, bli hel - för att sedan gå vidare. Jag vill inte fortsätta vandra trasig. Man kanske blir jag hel på vägen, för man kan väl inte gå sönder totalt?
Jag har alltid haft så mycket drömmar, drömmar som jag inte längre tror på. När man kollar på alla vintertrötta människor på stan, människor som inte hinner tänka efter. Alla har en tid att passa, hela tiden. När hinner man tänka efter, när hinner man göra det i livet som man faktiskt lever för? Jag undrar om busschaufförens största mål i livet är att köra buss? Transportera människor. Människor som är försenade och sönderstressade. Människorna som inte inser hur många timmar av deras liv de lägger på att sitta på en buss. Det förstår inte jag heller, men jag känner redan nu att det är för mycket.
Jag ska bli någonting stort, någonting som förändrar världen. Drömmar hette det va?
den tunga väskan
Himlen var grå när jag åkte hem. Vi har precis gått in i mars och det känns som att våren aldrig skulle ta sig till detta land, till de lite mindre städerna. Bussen var full med människor, trötta människor. Trötta göteborgare som var på väg hem. Vi skyller på att det är fredag, vi brukar ju göra det, skylla på saker alltså. När jag såg alla trötta människor, och insåg hur trött jag själv var, dök årets första vårtecken upp. En kille på motorcykel. För mig är det sommar. I området där jag bor kommer alltid grannarna ut så fort det är vår för att fixa med sina Yamahas.
När jag kom hem till samhället jag bor gick jag mitt emot döden. Killen som är lika orättvis och kall som döden. Jag gillar inte ordet hata, men den här killen hatar jag. Det enda som skiljde han och mig åt var en väg. En väg och en kille i reflexväst, annars var det bara luft. Min extremt tunga väska som jag lite trött försökte få med mig kändes plötsligt ännu tyngre, som att det låg ännu mer skolböcker där i. Ja, det är faktiskt det som väskan i första hand innehöll - plugg.
När jag nästan är hemma lägger jag märke till en penna, en trasig sådan. En penna i två delar som någon hade knäckt. Den såg lika trasig ut som jag känner mig ibland, som jag tror många har känt sig. Det fick mig att minnas en gammal vän till mig som bröt sönder en virknål på den tiden då man hade syslöjd i skolan. Hon var så arg, och jag minns att jag också brukade vara arg, och trasig. På den gamla skolan, då var eleverna trasiga (och virknålen givetvis).
När jag förstår att jag slipper den tiden nu, kändes väskan inte lika tung längre.
