Havsänglar

varje gång jag går ner på Karl Gustavsgatan känner jag en känsla av trygghet, kärlek och lycka. livsenergi. det spelar ingen roll om klockan har ringt vid fem på morgonen, och det spelar ingen roll om den kalla vinden kyler ner mina smala fingrar. när jag går ner på Karl Gustavsgatan har jag sovit tryggt, haft en natt utan ångest. en natt med kärlek.

Det är en plats där jag kan vara mig själv, en plats där jag kan känna mig vacker, hur trasig jag än är. En plats som gör att livet känns värt att leva. Varje gång jag går på Karl Gustavsgatan vill jag leva för evigt.

mina vita tygskor är inte längre helt vita. det är använda. det ska synas att man har levt. det syns på hela mig, på hela min kropp. jag längtar tills dagen då jag själv ska acceptera det, tills dagen då jag kan vara stolt över mig själv. stolt över min fruktansvärda styrka.

just nu känner jag mig levande. levande och glad. solen skiner, jackorna åker av från de vintertrötta folket. jag är själv vintertrött, även om jag fortfarande använder jacka. på bussen fanns det bara lycka. familjelycka. en pappa med sin son, sonen som blev lycklig bara av att se bussen komma runt hörnet, sonen som kunde skratta sig lycklig av lastbilar. sonen, som inte visste någonting om smärta, och jag skulle kunna offra hela mig för att han aldrig skulle behöva uppleva det.